Senast uppdaterad 2026-05-09 av Magnus Bergvall
Efter jobbet har naturen blivit min plats för lugn, inspiration och fågelfotografering
Den senaste tiden har jag spenderat många kvällar ute i naturen med kameran i handen. Det är ett fantastiskt sätt att koppla av och samtidigt utvecklas inom fågelfoto. Jag har ofta gått bort till Sylten, där jag lyckats fånga hyffsade bilder på rödstjärt, lövsångare och svarthätta.
När jag fotograferar sitter jag ofta stilla och studerar fåglarnas beteende. Jag tittar på vilka grenar, träd och buskar de återvänder till, hur stort område de rör sig inom och hur de beter sig i sin naturliga miljö. Ofta återkommer de till samma platser gång på gång.
Att studera fåglarnas beteende är ett av de bästa sätten att lyckas med naturfotografering. Det gäller att ha tålamod och inte bara trycka av en mängd bilder så fort man ser en fågel. Många gånger tror man att fågeln har flugit iväg för gott, men med tålamod kommer den ofta tillbaka. Särskilt nu under våren, när många fåglar söker partner och håller sig inom sina revir.
Jag hade extra tur med en svarthätta. Jag hörde en hane sjunga i området vid Sylten där jag satt. Det är sällan jag ser dem öppet eftersom de ofta håller sig gömda bland lövverket. Plötsligt dök han upp framför mig under några få sekunder, men först med ryggen vänd mot mig. Jag hann trycka av, och precis då reagerade han och vände huvudet mot kameran. Det gav mig några riktigt fina bilder. En hona visade sig också, men tyvärr fick jag inga användbara bilder på henne.
Lövsångaren sjöng högt och tydligt nära mig, men höll sig ofta dold bland löv och grenar. Ibland visade den sig dock mer öppet, och då fick jag chansen att fotografera den.
Tidigt i morse besökte jag Vrinneviskogen, när ljuset är som allra bäst för fågelfotografering. Ett par sångsvanar gled runt i våtmarken medan de trumpetade högt. Dimman låg tät över vattnet och morgonsolen lyste upp vassen på andra sidan, vilket skapade ett vackert samspel mellan varmt och kallt ljus.
Jag lyckades fånga sångsvanarna på bild när de lugnt simmade omkring. Däremot ville svarthakedoppingarna inte komma närmare utan höll sig längre ut i solskenet. Det var en kylig morgon, så jag förstår dem – de ville säkert njuta av värmen från solens första strålar.
Efter det gjorde jag ännu ett försök att fotografera grönsångare. Jag besökte samma område där jag tidigare lyckats få syn på den. Den sjöng intensivt och flyttade sig ständigt mellan olika träd och grenar. Ofta var den dold bakom löv och kvistar, vilket gjorde fotograferingen svår.
Till slut satte den sig ganska nära och på en nästan perfekt plats. Tyvärr skymde en liten gren en del av fågeln. Men så är naturfotografering – man kan inte alltid få den perfekta bilden, och det är just det som gör det så spännande.
Nedan ser ni några av de fågelbilder jag lyckats ta de senaste dagarna.
