Fågelfotografering

Forsärlor vid Odal – novembermöte i gråväder

Idag blev det ett fint möte med forsärlor vid Odal i Norrköping. Trots det grå och mörka novembervädret bjöd dagen på liv och rörelse vid timmerstockarna. Jag fick syn på tre forsärlor – två ungfåglar och en adult – som höll till vid några timmerstockar och vattenpölar. De rörde sig snabbt och elegant, med de karakteristiska vippande stjärtarna och lätta sprången mellan stockarna och vattenpölarna intill. De letade föda i pölarna och bland stockarna.

Ljuset var dämpat och krävde lite extra tålamod med kameran, men det var något särskilt med stämningen – den stilla gråheten och de gula fåglarna som satte färg på scenen. Forsärlorna är alltid en glädje att se, särskilt så här sent på året när många andra fåglar har dragit söderut.

Det var en fantastisk syn. De vackra fåglarna, med sina mjuka gråbruna fjäderdräkter, den gula stjärtkanten och de röda vaxdropparna på vingarna, lyste upp den annars ganska grå novemberdagen. Ljuset var dämpat men perfekt för fotografering – inga hårda skuggor, bara mjuka toner som framhävde deras färger.

Jag stod länge och följde hur de flög mellan grenarna, ibland i små grupper, ibland ensamma. De verkade nästan oberörda av att jag stod där med kameran, så jag kunde komma riktigt nära och fånga flera fina porträtt. Det är alltid lika fascinerande hur orädda sidensvansar kan vara när de hittar ett bra bär-träd.

Det är precis sådana här stunder som gör fågelfotograferingen så givande – när man får stå i lugn och ro och uppleva naturen på nära håll. Att se sidensvansar i flock är en av höstens och vinterns stora höjdpunkter för mig.

I dag tog jag en promenad med kameran.

I dag tog jag en promenad med kameran längs Norrköpings hamn och Ljura bäck vid Gamla Rörsviken. Redan i hamnen fick jag syn på en svart rödstjärt som satt på en timmerstock och sjöng för fullt. Denna dag såg jag bara en men de andra kanske finns kvar. Även en forsärla hördes och sågs även idag. Stod ett tag för att hoppas de skulle sätta sig lite närmare men icke denna dag.

Gick en sväng inne i Rörsviken men inte så mycket fåglar att fotografera. Grönsiskor födosökte högt upp och några bergfinkar hördes utan att se dem. Promenerade sedan tillbaka och tog bilen och åkte upp till Kaffebacken i Ektorp/Vilbergen för där har det setts sidensvansar äta rönnbär någon för någon dagar sedan.

Vandrade sedan bort mot Gamla Rörsviken och där såg jag en massa turkduvor som satt på stolpar, marken och träden. Värdet var ej det bästa så hoppades någon skulle flyga iväg och då med höstfärger i bakgrunden. Det lyckade och fågeln blev hyffsad skarp. Det går rätt så fort när de flyger. En kungsfiskare och spillkråka hördes. Härligt att vara ute bland vackra fåglar.

Man smyger längs stigar, stannar till vid en glänta, lyssnar och spanar. Ett fladdrande i buskarna – kanske en rödhake? Men innan man hinner lyfta kameran är den borta. Långt borta hörs en trana ropa, en spillkråka skrattar ekande i skogen, och i fjärran drar ett gäng svalor över himlen. Men inga bilder blir tagna.

Ändå känns det märkligt nog inte som ett misslyckande. För varje steg ute i naturen är en belöning i sig. Man känner doften av fuktig mossa, ser ljuset dansa mellan träden och hör vinden viska i talltopparna. Kameran förblir tyst, men sinnet fylls av ro.

Att fotografera fåglar handlar inte bara om att få den perfekta bilden. Det handlar lika mycket om att vara där ute – att dela ögonblicket med naturen, även om man inte fångar det på bild. Vissa dagar kommer man hem med minneskortet tomt, men hjärtat fullt. Och det, kanske, är den bästa sortens fågelfotografering.

Har sedan sist försökt att fotografera våra 2 pilgrimsfalkar vid värmeverket och där går det åt många timmar utan att något händer. Man ger ej upp utan ut igen och plötsligt händer det och man får några okej bilder. Denna dag var jag och Macke ute vid Leonardsberg. Inte mycket hände men så kom en ägrett flygande och man fick fotografera. Så alltid nöjd med de bilder och upplevelser man får.